LEDARE FOLKET Sedan valet 2010 har Sverige en ny politisk karta att förhålla sig till. För första gången på 20 år har vi ett populistiskt, främlingsfientligt parti i vår högsta beslutande församling. Något som vi har varit unikt förskonade från, sett ur europeiskt perspektiv.
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kom knappast som en överraskning för oss som följt partiets utveckling och sett hur de succesivt lagt grunden för sina riksdagsmandat – i kyrkoval, kommuner och landsting.
Efter valet 2010 kunde vi också se hur det osäkra stillatigandet som till stor del präglat de etablerade partiernas förhållningssätt gentemot SD, förbyttes mot ett massivt och samstämmigt avståndstagande. Partiet skulle inte ges en millimeter. Ingen ville ens misstänkas för samröre med dem, eller riskera att beskyllas för att göra upp i slutna rum. Något erkännande som vågmästare skulle SD aldrig få. En princip de etablerade partierna hållit tämligen hårt på.
Gott så. Men i sitt partipolitiska utanförskap fortsätter SD ändå att påverka samhällsdebatten. Halvvägs in i mandatperioden kan vi konstatera att det största hotet från SD inte är deras faktiska, direkta politiska påverkan – det är effekten av deras blotta närvaro.
Oktober 2012 lyder en av SVT:s frågeställningar i partiledardebatten: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Samma debatt i vilken statsministern, i strid med fakta och bättre vetande, gör gällande att ensamkommande flyktingbarn kan vara en faktor bakom försämrade skolresultat.
Så förankras Sverigedemokraternas problembeskrivning, deras världsbild bekräftas, samtidigt som den i nästa andetag massivt fördöms. Samstämmigt av partiledarna. SD påverkar samhällsdiskursen, vilka frågor som debatteras och ur vilken aspekt de belyses.
Vi har också kunnat se tendenser på hur etablerade partiers företrädare närmar sig SD:s retorik och idéer. Det har handlat om allt ifrån språktest och svenskkontrakt till styvnackat kommunalt motstånd mot mottagande av ensamkommande flyktingbarn till den egna kommunen. Men oftast handlar det om mindre politiska gester, retoriska anpassningar och små steg mot SD:s riktning. De är svåra att upptäcka, och ibland ser vi dem inte förrän de dyker upp som ett dåligt minne i backspegeln.
Det finns både geografiskt och tidsmässigt närstående exempel på hur politiker från de etablerade partierna anammat en sverigedemokratisk retorik i debatten. I Katrineholm har såväl det socialdemokratiska kommunalrådet som det folkpartistiska oppositionsrådet under året vädrat uppfattningar som luktar SD lång väg.
Den förstnämnda vände sig i en debatt i landstingsfullmäktige mot att landstinget skulle ge människor som vistas i Sverige illegalt en gräddfil i sjukvården medan ”våra anhöriga ska betala mer.” ”Jag vet att det är många som håller med mig i salen men inte törs säga det öppet”, slog hon på klassiskt SD-vis fast den gången.
Göran Dahlström (S) skrev inför Löfvens Almedalstal i somras på Aftonbladets debattsida ett inlägg om att Socialdemokraterna måste våga debattera problemen med integrationen. Med några korta stycken lyckas Dalström minst lika väl som SD själva att ställa grupp mot grupp och peka ut invandrare som ett ovälkommet problem:
”Invandrarna utgör totalt 14–15 procent av befolkningen. Deras andel av försörjningsstödet är 50 procent. Kommunen har bostadsbrist. Arbetslösheten är högre än riksgenomsnittet. Ungdomsarbetslösheten är väsentligt högre än genomsnittet. Det finns alltså inga jobb för den här gruppen.”
I bägge fallen, men kanske främst i det sistnämnda, finns bra mycket mer att önska från berörda politikers partier i fråga om avståndstagande och kraftfullt agerande. Det tycks finnas en tendens inom arbetarrörelsen att missta kollektiv tystnad för kraftfullt avståndstagande.
Att politiker från etablerade partier agerar så här är sannolikt en kombination av successiv normalisering av SD:s politik och en politisk analys av att partiets uppfattning i en viss fråga har stora sympatier. I tider av ideologisk härdsmälta lockas popularitetshungrande politiker av möjligheten att plocka hem eller plocka tillbaka SD-väljare till sitt läger. Man blir så mycket strateg att man glömmer vad man slåss för, glömmer att valframgång inte är målet, utan medlet.
Det är så det börjar. Sakta men säkert prövar man sig fram, sätter försiktigt den ena foten framför den andra för att se om isen bär för ytterligare ett steg ut på den allt tunnare skorpan. Vi har sett det ske i Danmark. Samma sak där. Det kommer smygande.
Det avståndstagande som initialt präglade de etablerade partiernas relation till Danskt Folkeparti har förvandlats till ett accepterande. Genom sin blotta närvaro i det politiska landskapet har partiet påverkat den politiska diskursen. Med tiden har SD:s danska systerparti blivit legitima, har normaliserats.
Politiker som agerar på det sättet kanske lyckas hålla främlingsfientliga politiker undan politikens allra ädlaste taburetter, men till vilket pris? Till priset av att partiets uppfattningar normaliseras och deras politik blir rumsren.
I de växande klyftorna mellan de som har och de som inte har finns jordmån för rasismen, det är där den slår rot.
De etablerade partiernas ansvar i allmänhet, och socialdemokratins ansvar i synnerhet, är att presentera dessa människor ett alternativ, inte en kopia.
Print 
PDF
