ASYLSNYFTARE Östersunds-Posten försökte under lördagen sätta nytt jämtländsk rekord i en lååång asylsnyftare, men troligtvis är nog rekordet större än så i tårdryparen om den sjuka illegala asylsökaren ”Mustafa” från Afghanistan.
ÖP kör snyftvalsen från början till slut om hur jobbigt det är för stackars Mustafa 25, som heter något annat, som efter att han inte fick asyl ”tvingas” leva som illegal invandrare med sina hemska mardrömmar i den kalla svenska hösten där regnet öser ner. Det finns ingen hejd på allt negativt i snyftaren, där han ”tvingas” sitta i en näst intill omöblerad lägenhet på en sliten soffa och ser ut genom fönstret på det kalla höstregn som vräker ner.
ÖP drar på i ullstrumporna:
”Mustafas längtan efter ett nytt liv har lett honom till en återvändsgränd. Efter att Migrationsverket beslutade att han skulle utvisas till Afghanistan i våras valde han att gå under jorden och sedan dess har han befunnit sig i ständig rörelse, på ständig flykt undan svenska myndigheter. Utan något att åka tillbaka till eller att se fram emot. Han är en av över 6 000 flyktingar som valt att gå under jorden i Sverige i år. När Mustafa var 9 år dog hela hans familj i en raketattack. Nu befinner han sig ensam i ett höstkallt Sverige, allt sjukare i sin epilepsi, lamslagen av tanken på att tvingas tillbaka och oförmögen att göra planer för framtiden. Efter sex år i Sverige beslutade Migrationsverket att afghanske Mustafa skulle utvisas. Men han var bortrest när polisen kom för att hämta honom i maj och sedan dess har han befunnit sig på flykt.”
- En raket träffade vårt hus i Kandahar när jag var 9 år. Jag var den ende i min familj som överlevde, och av chocken fick jag svår epilepsi som jag medicinerats för sedan dess.
Ingenstans ifrågasätter reportern om raketattacken eller hans epilepsi, eller skriver att de har sett intyg på det. I ställer skyddar ÖP en kriminell människa genom att dölja var han befinner sig. Och vem har hjälpt honom till tidningen? Knappast ”Mustafa” själv.
Stackars Mustafa har suttit på den slitna soffan sedan morgonen och är tvingad att sitta där tills nattmörkret kommer krypande då han än en gång tvingas överlämna sig till medicinen och de återkommande mardrömmarna, snyftar ÖP.
Mustafa kom till Jämtland för någon vecka sedan och då var hans pengar slut. Han han heller inte ätit ordentligt på tre dagar, påstår ÖP utan att ha fakta på något påstående. Bekantas bekanta har hjälpt till med en tom lägenhet, (som någon svensk bostadslös som köat i flera år hade kunnat fått i stället), mat och några enstaka möbler, men hur länge han kan stanna vet han ej. Utanför dörren går han heller inte av rädsla för att bli upptäckt.
ÖP ökar på nivån i snyftaren ett par snäpp för att få de känsliga att fälla en tår:
”Aldrig har myllret, färgerna och lukterna i hans barndoms Kandahar känts så långt borta. Gatorna och gränderna där han lekte, flög drake och lärdes upp till skräddare redan som litet barn. Hettan på de karga vidderna som omgärdar staden har bytts mot ett höstkallt Sverige och de eldstrider som när som helst kunde bryta ut och skörda människoliv utspelar sig nu bara i hans drömmar.”
Ja jösses vilket relevant myller med färger och lukter. Rappakalja varenda ord. Men denna gång var det inte kriget som gjorde att Mustafa var tvungen att ta sig till Sverige, ÖP igen:
”En tonårsförälskelse var hans stora misstag som han försökte fria till.”
– Jag är shiamuslim och hon sunni och att jag trots det friade till henne gjorde hennes pappa och bröder rasande. Min faster blev utslängd när hon gick dit för att få svar på frieriet och två hotfulla män kom till mitt jobb, brände mig med cigaretter och varnade mig för att komma i närheten av tjejen eller hennes familj igen, säger Mustafa.
Men inga bilder visar ÖP upp på ärren från brännmärkena, eller ens nämner att de sett några, som hade kunnat öka på trovärdigheten något i rövarberättelsen.
De rymde då tillsammans, flickan, Mustafa och hans faster, till Pakistan där Mustafa direkt började leta de kontakter han behövde för att de alla skulle kunna ta sig vidare till Europa och Sverige. Varför han inte stannade i Pakistan framgår heller inte. De var inte ens jagade där, utan de ville bara ha ett bättre liv i Europa, genom en uppdiktad asylhistoria.
Mustafa fann nu ett sätt, han skulle åka i förväg och bereda väg för de andra att komma efter. Med människosmugglare via Kirgizistan, Ryssland, Vitryssland och Polen lyckades han till slut av en ”ren slump” komma till det förlovade bidragslandet Sverige där han sökte asyl och blev skickad till en norrländsk flyktingförläggning.
ÖP höjer sin snyftnivå ytterligare, *snyftsnyft*:
”Men därefter började olyckorna komma slag i slag. Efter lång väntan meddelade Migrationsverket att han inte uppfyllde kraven för att få asyl och trots att han överklagade både en och två gånger, med hänvisning till sin allt svårare epilepsi, stod beslutet fast. Han skulle utvisas.”
– I maj åkte jag till Stockholm för att hälsa på en vän. När jag kommit dit upptäckte jag att mitt kort slutat fungera och när jag ringde hem sa mina kompisar att polisen varit där och sökt mig. De hade lägenheten under bevakning i flera dagar och jag vågade inte åka tillbaka, säger Mustafa, som varit på flykt inom landets gränser ända sedan dess.
”Det är nu sex långa år sedan han lämnade sin familj i Pakistan med förhoppningen om att kunna ge dem alla ett bättre liv i Sverige och sedan dess har han inte haft kontakt med dem. Han har inte lyckats hålla något av det han lovat dem och upplever att han inte längre har någon möjlighet att vända tillbaka.
– Jag vill inte åka tillbaka. Jag kan inte åka. Jag får tre till fem epilepsianfall varje dag numera och har bara medicin för två veckor framåt. Jag har försökt förklara för Migrationsverket att jag inte känner någon i Afghanistan och att de mediciner jag behöver inte finns där, men de lyssnar inte. Eller så är det tolkarna som inte översatt ordentligt, säger Mustafa som inte längre vet vad han ska göra med sitt liv.
Jag har ingenting längre. Jag bara sitter här hela dagarna och försöker att inte tänka för mycket, för det är då jag får mina anfall. Jag har börjat få allvarliga problem med minnet och klarar inte att planera. Jag känner ingen. Jag kan inte gå ut, säger han med låg röst, medan det kalla höstregnet oförtrutet trummar på mot fönstret i hans lånade lägenhet.
Det känns som ett fängelse.
Sanna Vestin, påstådd sakkunnig på Flyktinggruppernas riksråd, Farr, som går ut på att syna Migrationsverkets beslut i sömmarna, säger:
– Om vi säger att Mustafa skulle dyka upp på vår rådgivning, då kan vi se på om det finns brister i Migrationsverkets handläggning. Om något överklagande blivit missat eller om det finns några helt nya juridiska omständigheter som kan påverka hans fall. Som exempelvis att han fått barn eller anställning i Sverige, säger hon, men betonar att hjälpen kan ta lång tid eftersom allt arbete görs av ett fåtal frivilliga och att det inte finns några garantier för att engagemanget kan få myndigheterna att ändra sina beslut.
Ett utvisningsbeslut är giltigt i fyra år och de som lyckas hålla sig undan lagens långa arm så länge kan prova att söka asyl igen, så fungerar dårhuset Sverige. Uppskattningsvis enligt media finns det mellan 10 000–30 000 illegala invandrare i Sverige som kostar och snyltar varje dag, för att inte tala om alla brott de begår för ”att överleva”. I realiteten är det säkert uppemot 50 000.
ÖP skriver att ”Det är inte brottsligt att vara papperslös eller att hjälpa papperslösa människor att gömma sig undan myndigheterna.” Vi vet inte från vilken lagbok ÖP har läst ur, men om man uppehåller sig illegalt i landet efter ett domslut så är det brottsligt. ÖP märkte heller inte av något epilepsianfall trots att Mustafa får såna upp till fem gånger per dag. Ge honom ett mirakel-PUT och han garanterat blir frisk samma dag.
Det är inte konstigt att svensk gammelmedia går sämre och sämre när dessa låtsas-journalister med sina höga löner sitter och ska överträffa varandra med sina kilometerlånga snyftalster i slask-tidningarna. Vilket nyhetsvärde har det? NOLL. Vilken trovärdighet har det? NOLL.
Print 
PDF
