SVENSKHATET Det är skillnad på svenskar och den nya högadeln som invaderar landet. 84-årige Carl-Axel Immell är förtvivlad och arg.
Förtvivlad över hur hans hustru Meta tvingades sluta sitt liv. Arg över hemtjänstens och hemsjukvårdens förnedrande behandling och deras lögner i journalen.
Carl-Axel Immell berättar vad som hände honom och hans nu avlidna hustru Meta i somras, under Metas sista dagar. ”Jag säger inte att kommunens brister orsakade Metas död. Men de har bidragit till att det skedde just då. Kan de inte se på en människa att hon är så dålig, så ska de hålla på med något annat”, säger Carl-Axel som berättar allt i villan utanför Torsebro, som han och Meta byggde när de gifte sig 1956.
Början till slutet kom den 13 juli, på eftermiddagen. Meta, som var 80 år gammal, hade diabetes, njursvikt och som tidigare hade haft en hjärtinfarkt, blev under dagen allt sämre. Hon hade ont, besvär av klåda och svårt att andas. Carl-Axel larmade, och hemtjänsten kom. Enligt Carl-Axel kontaktade personalen jourhavande sjuksköterska, men han fick inget besked eller något ytterligare besök.
– Meta blev mer och mer orolig, och behövde gå på toaletten. Men Meta var stor och tung, och jag klarade inte att hjälpa henne. Jag har själv hjärtbesvär och har haft en hjärtinfarkt, och är av läkare förbjuden att anstränga mig för mycket.
Metas besvär tilltog och Carl-Axel använde trygghetslarmet igen. Mellan klockan 22.00 och 23.00 kom nattjouren. De konstaterade att Meta var trött, men lovade att kontakta läkare för att Meta skulle kunna få smärtstillande medel och någon tablett att sova på.
– Jag sa, gör vad som helst. Det kan inte vara på det här viset. Men nattpatrullen gick och kom inte igen, säger Carl-Axel. Senare har de skrivit i journalen att vi nekade att ta emot hjälp. Men det är en lögn. Hur kan de skriva något sådant när Meta låg i sängen och skrek efter hjälp?
På natten fick Meta ont i magen och sa till Carl-Axel att hon var rädd att hon skulle få diarré. Carl-Axel försökte göra i ordning toaletten. Men innan han var klar gjorde Meta ner sig, liggande i sängen.
Carl-Axel gråter:
– Det var fruktansvärt förnedrande för en människa som varit så envis att behöva ha det så. Jag fick själv städa upp i hennes sängkläder och på golvet. Vi grät båda två.
Carl-Axel fortsatte att larma, utan att få någon hjälp. Istället fick han vid tvåtiden på natten ett telefonsamtal från ”en irriterad dam” från natt- patrullen, som hävdade att han missbrukade larmet. Enligt Carl-Axel sa ”damen” att ”så som ni bär er åt så borde ni söka er till ett äldreboende så att vi slipper besväret med er”.
– Jag gick in till Meta och sa att ingen vill hjälpa oss. Hon försökte sätta sig upp i sängen, sträckte ut armarna emot mig och sa ”Acke, jag dör, jag dör”, berättar Carl-Axel gråtande. Jag såg på henne att det höll på att gå åt helsicke och ringde då själv efter ambulans.
När Meta kommer in till akuten har hon enligt journalen förmaksflimmer, hjärt- och njursvikt. Senare samma dag stannar hennes hjärta.
– De lyckades få igång det igen, men knäckte i samband med det revben som trängde in i lungan. Några dagar senare – den 19 juli – dog hon, säger Carl-Axel. Jag satt hos henne i flera dagar. Hon hade så ont, så ont. Det var hemskt.
Carl-Axel har fått hjälp att skriftligen klaga hos omsorgsförvaltningen över både de uteblivna insatserna och det bemötande han och Meta fick den svåra natten i juli. Han har också fått möjlighet att ge sina synpunkter till enhetscheferna för sjuksköterskorna och nattsjuksköterskorna, som besökt honom i hemmet. Enhetscheferna skriver i ett svar att hans upplevelse av bemötandet kommer att tas upp i alla sjuksköterskegrupper. Men att insatser skulle ha uteblivit medges inte.
Print 
PDF
