INSÄNDARE När jag växte upp fick man till leda höra om hur föräldrarna hade haft det och tills man förstod något alls tog det en stund. Ibland blev man mycket trött på deras tjat men någonstans förstod man att att det livet de levt var så mycket värre än det liv man själv fötts till. Sån tur man hade.
Min far, en bland en syskonkull på sju, fick gå barfota de månader det ej var snö på marken och då i ärvda skodon, träskor. (skavde som satan, enligt far ). Kläder ärvdes i nedstigande led och den som inte fick något fick vara utan. Skola fanns och man fullbordade några års småskola tills man fick gå och jobba. Jobbet fanns i hyttan. Far började vid 7 års ålder vinterhalvåret, resten tillbringades i skolan och i hemmet där jordbruket krävde armarna. (han kunde skriva sitt namn och läsa hjälpligt)
Jag som var ensambarn till en av dessa pojkar hade det så bra, och fick både mat och kläder, dock ej speciella sådana. Behövde aldrig gå hungrig eller frusen. Jag behövde inte gå till något jobb heller förrän jag var 13 och då på eget bevåg då jag ville tjäna lite egna pengar. Därefter vanlig skolgång och jobb vid 16 år och på den vägen är det.
Min far berättade mycket om sin barndom som var enligt dagens måttstock helt förkastlig och borde tillbringats i fosterhem om dagens regler gällde. Men dessa ungar blev härdade och insåg att utan jobb så stod man sig slätt. De lärde och levde därefter och kämpade hårt för att komma ur fattigdomen. Han köpte en cykel när han var 21 och den kostade en månadslön. Jämför.
Glömmer aldrig när far berättade att systern tvättade alla kläder på söndagen för att de skulle va färdiga måndag morgon när det var skoldags. Detta var ca 1923. Då min far var äldre när jag föddes på 50-talet så är mina barn födda mellan 1978 och 1987 och det blir ett litet glapp men ändå.
- Ingen av mina barn har behövt stanna hemma utan fick gå i skolan med gratis lunch. (jag fick dock bara smörgås i bespisningen)
- Ingen av dem behövde gå hungrig eller utan skor.
- Ingen av dem fick stryk i skolan. (hehe fråga morfar om han levt)
- Ingen av dem behövde börja jobba vid 7 års ålder för att bidraga att hålla familjen vid liv.
- Ingen av dem behövde tacka nej till alla nöjen och saker som deras kompisar hade.
Trots att de känner till dessa skillnader under ett spann på 50 år fattar de ingenting. Man äter brunch och klampar runt i Converse-skor (inget speciellt för dem) flera par i hyllan.
Man går hellre och äter restaurangmat och köper märkesvagnar med tillhörande attribut till barnen än köper en fullt fungerande åkpåse på HM och klagar på att man har ont om pengar. Måste hänga med modetrenden som jämnåriga gör till något ofrånkomligt.
Men däremot den politiska situationen den aktar man sig för som tusan. Piper en gammal människa något om att det håller på att gå överstyr så får man genast reda på att man är en Världsmedborgare och att alla människor har rätt till allt. Alla eventuella motargument trampas ner pronto och om du inte köper den tanken är du fördömd. Inga argument biter över huvud taget.
Vem har skapat välfärden du lever i? Till och med en sådan fråga bemöts med ”rasism”.
Världsmedborgare låter nog så fint men om man vill att ens efterlevande ska få ett drägligt och tryggt liv är nog inte Världsmedborgare är det ultimata.
Är det ingen som tänker på hur det var förr och vad vi åstadkommit och vad vi kan förlora?
Någon som tänker på morfäder som slitit för att bekosta välfärden föräldrarna tar ut idag med ledigheter och andra förmåner, ingen ens tänker på vilka som kämpat fram dem.
Ska alla dessa uppoffringar bara kastas bort. Och på vad då?
Kanske är det meningen att allt ska raseras och förstöras.
- Hummlan -
Print 
PDF
