INSÄNDARE Det är alltid lika glädjande att få ta del av andra människors tankar, i synnerhet då många håller inne med dem, trots att det borde vara tvärtom. Det är sådant som många svenskar känner och tänker idag men som ofta stannar i just – tankar. Det är värt att publicera sådant.
Häromdagen gick jag med tunga steg till busshållsplatsen för att åka till mina föräldrar i min gamla hemort. När jag satt i busskuren så började jag plötsligt att tänka på mitt vackra land, Sverige. Mitt emot busskuren och över vägarna så skymtar man öppna landskap. Vackert.
När jag har åkt en stund med bussen så slår det mig att alla andra på bussen pratar inte svenska, jag förstår inte ett ord av vad någon säger. Jag lutar mig mot fönsterrutan och drar en lätt suck. Vid nästa hållplats så kliver en svensk kvinna på bussen, hon sätter sig på sätet framför mig.
Efter en stund så drar mina tankar åt: ”undrar om hon tänker på samma sak som mig? Det är vi två som är de enda svenskarna här.”
Jag lutar mig återigen mot fönsterrutan och försöker att finna en positiv känsla, inte ens fint väder då solen lyser med sin frånvaro. Jag tittar ut mot alla affärer som bussen passerar, alla jag ser är utländska. Människorna som bussen passerar har inte ett enda svensk drag i sig.
Var är mina kamrater?
Då vi närmar att oss min gamla hemort så tänker jag på att den sista generationen som växte upp i ett tryggt samhälle, är den generation som idag föder upp nya barn till ett otryggt samhälle. Det är inte längre som det var förr. Man träffar på folk som bryter på en ”knagglig” svenska var och varannan dag. Gatuvåldet har ökat och jag behöver väl knappast skriva upp alla de problem som vi har i Sverige idag.
Plötsligt så hoppar alla av bussen och på stiger nya ansikten, svenska. Det märks att jag är ”hemma”. Jag lutar mig tillbaka med ett leende , än har vi det som är vårt i mina gamla hemtrakter.
Än står folket enade och starka. Jag trycker på stopp-knappen, det är nu dags för mig att stiga av bussen.
Jag ställer mig vid glasdörren med ett ”fånigt flin”. Jag är hemma.
- K.E -
Print 
PDF
