LÄSARBREV Under större delen av min uppväxt har jag alltid varit på de svagas sida, agerat diplomatiskt, försökt att se saker från den andres perspektiv och varit artig mot våra invandrare. Då man för det mesta hänvisade till att de inte förstår språket eller våra traditioner och att man därför behövde vara lite extra tolerant.
När jag var yngre var det inga problem med att vara ute dyngrak på stan efter en blöt afton. Det var ingen som skulle komma på tanken att vare sig råna dig eller misshandla dig bara för att du var ”svensk”. Blev man utsatt för misshandel var det oftast för att man stött på någon annans flickvän eller för att man varit våldsam på fyllan.
De gånger man stötte på någon som inte varit från Sverige kallade man dem för ”utlänning” alternativt ”jävla turk”. För det var den vanligast förekommande nationalitet man kom i klammeri med, eller i alla fall jag och mina kompisar på den tiden.
Jag har för det mesta ansett att journalister och media varit intresserade av att ta reda på och hålla sanningen högt i sina artiklar. Har även varit tillräckligt naiv och trott att våra politiker haft Sveriges bästa framför ögonen, även om de ibland sluntit både med tungan samt andra delar av kroppen när det uppdagats av media hur det legat till egentligen.
Vid de tillfällen man kommit i kontakt med nationalister, kallade man dem ”rasister, nazister och pack” eftersom det var vad man förväntades göra. Inga reflektioner eller frågor om vad de egentligen stod för eller ville utan de var helt enkelt ”nazister”. För de med sina rakade skallar, kängor och aggressivt beteende var ju ”fienden” och fick inte diskuteras med. Usch, fy och blä, var de ledord som gällde i kontakt med dessa främlingar som ville slänga ut alla invandrare alternativt sätta dem i läger. För så sa man i både tv-soffor och när det diskuterades bland de vuxna.
Ingenstans ifrågasattes varför de ville slänga ut folk eller sätta dem i läger. Ingenstans nämndes det vad som fått dem att anse att ”Bevara Sverige Svenskt” var så bra.
Sverige var så bra, vi hade äntligen pizza, kinamat, svartmuskiga turkar som rökte sina stinkande turkiska cigaretter. Vi hade Hassan i kvartersbutiken som alltid hade öppet och alltid välkomnade en när man skulle köpa något, oavsett klockslag. De i skolan som inte var svenska hade namn som Ali, Jukka, Emir, Lola, Ruben eller Ivan och man hade inte sett en neger IRL.
Min inställning till allt det här ändrades 2009 med mordet på Pär vid bankomaten i Biskopsgården.. Jag hade redan tidigare börjat fundera över varför enbart svenska gärningsmän hängdes ut med bild och namn i media men att invandrare pixlades och inte benämndes med namn som de svenska. I och med detta började jag aktivt söka information om hur det egentligen såg ut i vårt avlånga land. Den informationen sammanställde jag helt ovetenskapligt och resultatet blev inte roligt. Min statistik visade på ett land fyllt med problem.
Problem som kunde härledas till invandringen på ett eller annat sätt. Skola, vård, omsorg, rättsväsen, sjukvård, samhällsekonomi som kördes i botten snabbt. Ett flöde som accelererade i mina ögon….
Under hela 2009 började jag se min omgivning med helt andra ögon och då jobbade jag mycket i Biskopsgården, vilket innebar att jag var djupt inne i fiendeland. För det var så jag började se på tillvaron. Det jag fick se och uppleva gjorde mig mörkrädd, elever som inte kunde skriva eller läsa på svenska när de gick ur nian. Eftersom de ändå bara satsade på en kriminell karriär. Elever som blev bortgifta, båda killar och tjejer. Slagsmål som i mina ögon var struntsaker men som för ungdomarna var heligt i form av respekt och heder. Svenska ungdomar som blev utsatta för trakasserier både sexuella men även andra former, mobbing och regelrätt misshandel just för att de var svenskar.
Jag började fundera hur det såg ut för övrigt och kom i kontakt med troende muslimer som visade mig hur det fungerar i framförallt Biskopsgården men jag fick även veta att deras släktingar i andra delar av Sverige gjorde på samma sätt. Man pratade om att det kändes som ”hemma” och att man saknade en riktig moské att gå till. Att deras barn och framförallt flickor skulle klä sig i slöja och bete sig hedersamt så de kunde gifta sig med någon kusin i hemlandet. Nu vet jag att det inte är alla muslimer som vare sig anser eller har det på detta sätt men tillräckligt många har den inställningen och uppfattning. Vilket gör det nog så bekymmersamt…
För min del började livet bli jobbigt, lite likt Neo i filmen Matrix när han valt ”rätt” piller och vaknat upp till en värld som var helt annorlunda mot det han tidigare upplevt. Jag ifrågasatte mer och mer saker gällande bland annat vart våra skattepengar tar vägen och hur man skall lösa problemen i förorterna samt det stigande antalet elever som går ur nian med ofullständiga betyg.
Jag fick inga svar utan började inse att mina frågor var besvärande för dem som jag ville jobba hos. Det gjorde att mina tankar och funderingar fick ske för mig själv, instängd på kammaren, letande efter likasinnade. För jag utgick ifrån att jag kunde inte vara den enda som ville ha svar på mina frågor.
Sommaren 2010 insåg jag att det fanns många som hade samma funderingar som mig själv och att det dessutom fanns ett parti som tog upp just de här obekväma frågorna till ytan. Därför kändes det trots allt helt rätt att rösta fram ett sådant parti även om det satt långt inne med tanke på att jag kan min historia och vet varifrån de kommer. Dock förutsatte jag att dem likt övriga partier gjort upp med sitt förflutna och gick till val på det man sagt sig göra via sina manifest och därför gjorde jag mitt val.
Det ångrar jag inte, framförallt inte eftersom de etablerade partierna konsekvent vägrar ta upp dessa obekväma frågor.
Trots det är livet inte lätt att leva när man ifrågasätter Kejsarens nya kläder. Jag har kollegor som ger eleverna lögner och rent av felaktigheter i sin undervisning. Det är inte ok, men för mina framtida arbeten borde jag hålla tyst om vad jag vet och anser. Tyvärr ligger det inte för mig och har aldrig gjort, men visst vore det skönare att kunna krypa in i sin lilla bubbla igen….
Print 
PDF
